Hej!
Kul att du har hittat hit!
Det är jag som är Kikki.
Du kanske redan vet vem jag är, eller känner mig, eller så har du kommit hit för att du är nyfiken eller lockats av något.
Oavsett vem du är, så är du välkommen hit, och jag tänkte att jag skulle använda detta första inlägg till att presentera mig djupare och förklara vad mina tankar är kring denna blogg.
Och jag ska vara ärlig direkt.
Det här känns lite naket att skriva.
Inte för att jag inte vet vad jag vill säga.
Utan för att jag inte vill gömma mig bakom fina ord.
Så jag tänker inte göra det.
Om vi hade suttit mittemot varandra och du hade sagt
“Berätta lite om dig själv”
då är det ungefär så här jag hade svarat.
Jag är en sån som gärna sitter kvar lite längre än planerat i ett samtal.
Som ställer en fråga till, fast vi egentligen var klara.
För att jag vill förstå på riktigt.
Jag kan gå en promenad och helt plötsligt stanna upp för att något känns.
En tanke. En känsla. En insikt.
Och så står jag där en stund och bara… är i det.
Jag är inte så bra på att vara ytlig.
Jag försöker ibland, men det håller inte särskilt länge.
Och jag skrattar mycket.
Inte alltid lugnt och fint, utan ofta så att det bara kommer.
När något träffar rätt.
Jag bor i Karlstad.
Jag driver Fenixhälsan.
Jag jobbar med människor. På riktigt.
Inte bara med råd och tips, utan med det som faktiskt händer under ytan.
Och jag älskar det.
Men om jag ska vara helt ärlig så är det inte där jag börjar när jag tänker på vem jag är.
Jag är också kreativ.
Musiken har alltid varit en stor del av mig.
Jag har stått på scen, sjungit, uttryckt mig, levt i det där som inte alltid går att sätta ord på men som känns i hela kroppen.
Jag minns känslan precis innan jag skulle gå upp på scen.
Sekunderna när allt blir tyst runt omkring, men det nästan vibrerar inuti.
Och sen kliver man ut, och något bara… händer.
Och den delen av mig finns fortfarande kvar i allt jag gör idag.
Jag tycker om det som känns på riktigt.
Samtal som går lite djupare.
Stunder där man faktiskt landar, inte bara pratar.
Jag är inte en person som trivs i det ytliga särskilt länge.
Jag vill förstå. Känna. Vara i det som är äkta.
Och kanske är det just därför Fenixhälsan ser ut som det gör idag.
Jag är en sån som känner mycket.
Alltså… mycket.
Jag märker stämningar.
Jag tänker djupt.
Jag kan fastna i saker.
Och jag har behövt lära mig, steg för steg, hur jag tar hand om det istället för att bli överkörd av det.
Jag är också en sån som har kört på.
Som fixar.
Som håller ihop.
Som bara fortsätter, även när kroppen egentligen sagt stopp ganska länge.
Och jag har inte alltid stått så här stadigt.
Inte i livet.
Inte i kroppen.
Inte i mig själv.
Jag minns perioder där jag bara fortsatte.
Gick och la mig helt slut, men ändå inte kunde landa.
Kroppen var trött, men huvudet fortsatte.
Som att någon glömt stänga av.
Och jag tänkte att det var normalt.
Att det var så det skulle vara.
Så jag fortsatte.
Tills det inte gick längre.
Och det är där någonstans det började för mig.
Inte i att allt fungerade.
Utan i att det inte gjorde det.
För mig började hälsa inte i det perfekta.
Det började i det som skavde.
I tröttheten som inte gick över.
I känslan av att vara fel, fast ingen annan såg det.
I att försöka göra rätt, men ändå inte må bra.
Jag har suttit med listor på vad jag borde göra.
Äta rätt. Träna rätt. Tänka rätt.
Och ändå känt mig helt ur synk.
Och någonstans där hände något.
Inte stort.
Inte dramatiskt.
Men ärligt.
Jag slutade lyssna på allt runt omkring.
Och började, försiktigt, lyssna på mig själv.
Idag betyder hälsa något helt annat för mig.
Och det sitter inte bara i huvudet längre.
Det sitter i kroppen.
Det är inte prestation.
Det är inte kontroll.
Det är inte att alltid vara stark.
Hälsa, för mig, är mjukt.
Det är att kunna stanna upp, mitt i allt.
Att känna efter, även när det är rörigt.
Att våga vara kvar i det som känns, istället för att springa ifrån det.
Jag har haft dagar där det mest hälsosamma jag gjort
har varit att inte pressa mig igenom allt.
Att stanna.
Att andas.
Att inte vara duktig.
Och det låter enkelt.
Men det var där något vände.
Det är att ta hand om kroppen, inte för att den ska se ut på ett visst sätt
utan för att den bär mig genom livet.
Det är att ge plats för både det som är lätt och det som är tungt.
Och att inte ge upp på mig själv.
Inte ens de dagar då det hade varit enklare.
Fenixhälsan föddes inte som ett företag.
Det föddes som en känsla.
En väldigt tydlig känsla i kroppen.
Av att jag inte ville leva på ett sätt som inte höll längre.
Och att jag inte ville jobba med hälsa på ett sätt som inte var på riktigt.
Jag minns när jag började formulera det.
Inte som en plan.
Utan mer som ett beslut.
Det här är det jag står för.
Och jag började bygga därifrån.
Inte perfekt.
Men ärligt.
Fenixen… den är viktig för mig.
Inte som något symboliskt på ytan.
Utan som något jag känner igen mig i.
Att falla.
Att tappa fotfästet.
Att behöva börja om.
Och att göra det ändå.
Inte för att man har kraft hela tiden.
Utan för att man väljer att resa sig, en gång till.
Och en gång till.
Jag tror inte på snabba lösningar.
Jag tror på det som håller.
På små förändringar som faktiskt blir av.
På att förstå sig själv, istället för att kämpa emot sig själv.
På att bygga något som fungerar i livet, inte bara i teorin.
Och jag tror på att det får vara både enkelt och djupt.
Samtidigt.
Här inne kommer jag att vara så här.
Inte perfekt.
Inte färdig.
Men stadig.
Ibland rakt.
Ibland mjukt.
Ibland mer öppet än vad som känns bekvämt.
Men alltid ärligt.
Du kommer få ta del av tankar.
Verktyg.
Reflektioner.
Och sådant som jag själv fortfarande lever i.
För jag är inte klar.
Men jag är inte heller där jag var.
Och det är kanske det viktigaste jag vill säga.
Jag står stadigare idag.
Inte för att livet alltid är lätt.
Utan för att jag vet hur jag möter det.
Och om du har hittat hit
då är du varmt välkommen.
Inte för att förändra allt.
Utan för att börja någonstans.
Tack för att du är här.
På riktigt. 🤍
Lämna ett svar