
Jag såg om The Lord of the Rings film trilogy igen.
Ja, IGEN. Och ja, jag kan ju redan nästan allt i dem.
Alltså verkligen allt.
Replikerna. Tonlägena. Pauserna.
Jag sitter och säger dem högt.
Och min dotter blir tokig.
Men jag kan inte låta bli.
För det är något som händer i mig varje gång.
Att jag fortfarande reagerar.
Att det fortfarande hugger till i bröstet i vissa scener.
Att jag fortfarande får tårar i ögonen.
Fast jag vet exakt vad som ska hända.
Exakt vad de ska säga.
Och exakt hur kameravinkeln ska ändras i scenen när de säger det.
Och någonstans där slog det mig att det där är viktigt.
För det betyder att något i mig fortfarande är öppet.
Fortfarande känner.
Jag har tänkt mycket på det den senaste tiden.
Hur de estetiska sakerna alltid har funnits där för mig.
Inte som något extra.
Utan som något nödvändigt.
Jag har alltid dragits till att skapa.
Spela teater. Sjunga. Dansa. Skriva. Se på film. Läsa böcker.
Och när livet varit tungt,
då har det varit något jag gjort för att må bättre.
Det har varit det enda som funkat.
Det finns också något väldigt fint i att det här inte bara är en känsla jag har. Det finns faktiskt forskning som visar att de estetiska uttrycken kan fungera som en form av medicin, både för kroppen och för det som känns inuti. Musik, till exempel, har visat sig kunna sänka stressnivåer genom att minska kortisol i kroppen, samtidigt som den påverkar hjärnans signalsubstanser kopplade till lugn, motivation och välmående (Chanda & Levitin, 2013). Att sjunga, även helt för sig själv, kan hjälpa till att släppa spänningar och skapa en känsla av trygghet i kroppen.
Och det stannar inte där. Att röra sig till musik, som att dansa hemma i köket utan att någon ser, kan faktiskt hjälpa kroppen att växla över till det parasympatiska nervsystemet, alltså det system som står för vila, återhämtning och trygghet. Det är det som får pulsen att sjunka, andningen att bli djupare och kroppen att släppa taget om stress (Nakamura et al., 2015).
Även det vi tittar på påverkar oss mer än vi kanske tänker på. Film och berättelser kan hjälpa oss att bearbeta känslor, skapa igenkänning och ge ett tryggt utrymme att känna sådant som annars kan vara svårt att nå. Att bli berörd av en film kan faktiskt vara ett sätt för kroppen att reglera känslor och släppa på inre spänningar (Gross & Levenson, 1995).
Och att skriva om det vi bär på, särskilt sådant som gör ont, har i många studier visat sig kunna förbättra både psykisk och fysisk hälsa över tid, som om kroppen får hjälp att sortera och släppa det som annars fastnar (Pennebaker & Beall, 1986).
Så kanske är det inte så konstigt att vi dras till det där som berör oss. Kanske är det inte bara något vi tycker om. Kanske är det något vi faktiskt behöver.
Jag hade en period där jag alltid sov med min gitarr bredvid sängen.
Det låter nästan lite överdrivet när jag säger det nu.
Men det var inte det.
Det var trygghet.
Att veta att om något vaknade i mig mitt i natten.
En känsla, en tanke, något jag inte kunde bära själv,
så fanns den där.
Och jag behövde den verkligen ibland.
Ett sådant tillfälle var när min pappa gick bort.
Trotts att jag bott själv ett tag, kände jag mig lite ensam.
Och så vaknade jag en natt och det var som att kroppen bara sa ifrån.
Det gick inte att hålla ihop längre.
Jag minns att jag tog gitarren,
satt där i mörkret,
och började sjunga.
Inte för att det lät bra.
Inte för att det skulle bli något.
Utan för att jag inte hade något annat sätt att få ut det.
Och det blev en låt till honom.
En låt jag fortfarande bär med mig.
Även om jag sällan spelar den nu för tiden.
Och det är kanske det jag försöker sätta ord på här.
Att det finns saker som når oss på ett sätt som inget annat gör.
En film.
En låt.
En scen.
En bok.
Det går förbi allt det logiska,
och landar direkt i kroppen.
Som när jag sitter där och tittar på Samwise Gamgee, i Sagan om Ringen-filmerna,
och känner att lojalitet kan vara så stark att den nästan gör ont.
Eller när jag ser Rosie Gamgee
och bara känner något mjukt. Något tryggt.
Och kanske är det därför bilden i det här inlägget betyder lite extra för mig.
Den är från min 30 års-fest, när jag var utklädd till Rosie, Samwise Gamgees fru.
För mig var det på något sätt självklart att vara en Hobbit från Sagan om Ringen.
Det låter kanske som en liten detalj,
men för mig är det inte det.
Många av er vet att det står en liten Samwise i min lokal.
Och att han har stått där så länge Fenixhälsan har funnits.
Lite i bakgrunden.
Inte så att alla ser honom direkt,
men han står där.
Och ibland tänker jag att han påminner om något viktigt.
Att det inte alltid är de stora, synliga sakerna som bär oss
utan de små.
Det som bara vi själva vet betyder något.
Och nu ska jag vara ärlig med något som fortfarande känns lite nervöst att säga högt.
Jag har släppt musik,
under mitt eget namn, Kikki Cannervik.
Inga covers, eller andras namn att ”gömma mig bakom”.
Bara jag,
Bara Kikki.
Mina texter, och min musik.
Och det är så mycket mer utlämnande än jag trodde att det skulle vara.
För det är inte bara låtar.
Det är delar av mig.
Och jag har hållit det där ganska nära länge.
Men någonstans längs vägen insåg jag att
om något jag känner kan få någon annan att känna sig lite mindre ensam,
då är det värt det.
Du hittar den på Spotify om du vill lyssna.
Jag tror inte att vi pratar tillräckligt om det här.
Hur viktiga de estetiska uttrycken faktiskt är.
Inte som prestation
inte som något man ska vara bra på
utan som något man får luta sig mot.
Som en plats att andas i.
Så om du har något sånt i ditt liv
en låt du alltid går tillbaka till
en film du sett hundratals gånger
en bok som känns som hemma
håll kvar i det.
Det är inte oviktigt.
Det är en del av hur du tar hand om dig själv.
På riktigt. 🙏

Lämna ett svar