När slutade vi lita på vår egen känsla?

När blev det så att vi började fråga alla andra innan vi frågade oss själva?

Vi söker råd på internet. Vi frågar vänner. Vi läser recensioner, jämför alternativ och lyssnar på experter. Vi försöker hitta det perfekta svaret innan vi vågar ta ett steg framåt.

Och missförstå mig inte. Det finns mycket kunskap att hämta från andra människor. Ibland behöver vi stöd, nya perspektiv och hjälp att se sådant vi själva missar.

Men ibland undrar jag om vi har gått så långt åt det hållet att vi har glömt bort att vi också bär på en egen visdom.

Att vi har en inre kompass.

Att vi faktiskt känner mer än vi tror.

Jag tror inte att vi föds med brist på intuition. Jag tror att de flesta barn har en ganska stark kontakt med sina känslor. De vet ofta vad de tycker om, vad som känns tryggt, vad som känns spännande och vad som känns fel.

Men någonstans på vägen börjar många av oss tvivla.

Vi lär oss att vara duktiga. Att passa in. Att inte vara till besvär. Att göra det som förväntas av oss.

Sakta flyttar vi fokus från insidan till utsidan.

Vad tycker andra?

Vad borde jag göra?

Vad förväntas av mig?

Vad är det rätta valet?

Och ju mer vi ställer de frågorna, desto svårare kan det bli att höra den där lilla rösten inom oss.

Den som inte alltid skriker.

Den som ofta viskar.

Den som talar genom en känsla av lugn eller oro.

Genom en plötslig tvekan.

Genom en längtan som inte riktigt vill släppa taget.

Eller genom den där märkliga känslan av att något bara känns rätt, även när vi inte kan förklara varför.

Jag tror att många av oss har varit med om det.

Att vi har ignorerat vår magkänsla för att något såg bra ut på papperet.

Kanske ett jobb.

En relation.

En möjlighet.

Ett beslut som verkade logiskt.

Och ändå var det något inom oss som försökte säga att det inte var rätt väg.

Inte för att vi var dumma eller gjorde fel.

Utan för att vi inte alltid har lärt oss att lyssna.

Vi lever i en tid där svar finns överallt. På gott och ont.

På några sekunder kan vi få tusen råd om hur vi ska leva våra liv, träna, äta, arbeta, tänka, känna och utvecklas.

Men mitt i allt det där finns en risk att vi glömmer bort den enda person som faktiskt ska leva vårt liv.

Oss själva.

För ingen annan känner exakt det du känner.

Ingen annan vet hur det känns i din kropp när du vaknar på morgonen.

Ingen annan känner vilka drömmar som fortsätter att knacka på dörren trots att åren går.

Ingen annan kan fullt ut veta vad som får ditt hjärta att kännas levande.

Därför tror jag att det ibland är viktigt att stanna upp.

Att lägga undan alla råd för en stund.

Att vara tyst tillräckligt länge för att höra sina egna tankar.

Att våga fråga sig själv:

Vad känner jag egentligen?

Vad längtar jag efter?

Vad försöker livet visa mig just nu?

Kanske kommer svaren inte direkt.

Kanske är de svaga till en början.

Men precis som en muskel blir starkare när vi använder den, tror jag att tilliten till vår egen känsla växer varje gång vi väljer att lyssna.

Inte blint.

Inte utan eftertanke.

Men med respekt.

För den där rösten inom oss har följt oss hela livet.

Kanske är den klokare än vi tror.

Och kanske handlar vägen framåt inte alltid om att hitta fler svar.

Kanske handlar den ibland om att återvända till den plats inom oss där svaren redan väntar.