Den här veckan har påmint mig om något som är lätt att glömma.

Att livet sällan består av bara en känsla i taget.

På bara några dagar har vi firat skolavslutningar, sett förväntansfulla barn springa ut i sommarlovet och gratulerat en student som har hela framtiden framför sig.

Samtidigt har vi samlats för att ta farväl av en familjemedlem.

För några år sedan hade jag kanske tänkt att dessa händelser inte hör ihop. Att glädje hör hemma i ett kapitel och sorg i ett annat.

Men livet fungerar inte så.

Livet väntar inte med sina ljusa stunder tills sorgen är över. Och sorgen försvinner inte bara för att det finns något att fira.

De finns där samtidigt.

I samma vecka.

I samma dag.

I samma hjärta.

Det kan kännas märkligt att skratta när man också känner sorg. Nästan som om man sviker den man saknar.

Men kanske är det tvärtom.

Kanske är det just därför vi ska skratta när skrattet kommer och gråta när tårarna vill fram.

För båda känslorna är en del av livet.

Den här veckan har jag sett glädjetårar och sorgsna tårar. Jag har sett människor blicka framåt mot nya äventyr och samtidigt blicka tillbaka på minnen som aldrig kommer tillbaka.

Och någonstans i allt detta finns en viktig påminnelse.

Att livet fortsätter.

Inte för att det som varit saknar betydelse.

Utan just för att det hade betydelse.

Varje avslutning påminner oss om att tiden är värdefull.

Varje ny början påminner oss om att livet fortsätter att röra sig framåt.

Kanske är det därför glädje och sorg så ofta går hand i hand.

Båda föds ur kärlek.

Vi sörjer det vi älskat.

Vi gläds åt det vi älskar.

Och mitt i allt detta fortsätter livet att väva samman både avsked och framtidsdrömmar till den berättelse som blir vår.

Den här veckan har påmint mig om att vi inte behöver välja mellan glädje och sorg.

Vi får bära båda.

Samtidigt.