Ibland kan jag sakna den jag var förut.

Inte nödvändigtvis hela den personen eller hela det livet. Men vissa delar av henne.

Hon som orkade mer. Som kunde ha fler saker på gång samtidigt. Som inte behövde fundera lika mycket på var energin skulle räcka och var den skulle ta slut.

Och jag tror att många känner igen sig i det.

Vi kan titta tillbaka på en tidigare version av oss själva och nästan använda henne som måttstock för den vi är idag.

Jag brukade ju orka det här.

Förr hade jag inga problem med det.

Varför klarar jag inte lika mycket längre?

Och plötsligt har en helt vanlig förändring blivit till något vi använder för att kritisera oss själva.

Men vi ska ju förändras

Det vore egentligen märkligare om vi inte gjorde det.

Livet händer.

Vi älskar. Vi förlorar. Vi lyckas. Vi misslyckas. Vi blir besvikna. Vi börjar om. Vi möter människor som förändrar oss och lämnar människor som en gång betydde allt.

Vi blir äldre.

Vi lär känna våra kroppar på nya sätt.

Vi upptäcker gränser som vi tidigare sprang rakt över.

Vi lär oss saker om oss själva som vi inte hade en aning om för tio år sedan.

Så varför förväntar vi oss att fortfarande vara samma person?

Erfarenheter förändrar oss.

Sorg förändrar oss.

Stress förändrar oss.

Kärlek förändrar oss.

Motgångar förändrar oss.

Och något som jag tror att vi glömmer ibland är att även läkande förändrar oss.

Att må bättre betyder nämligen inte alltid att vi blir den vi var innan något hände.

Ibland blir vi någon annan.

Jag vill inte alltid tillbaka

Det här tycker jag är viktigt.

För när vi pratar om återhämtning pratar vi ofta om att ”komma tillbaka”.

Tillbaka till jobbet.

Tillbaka till träningen.

Tillbaka till vardagen.

Tillbaka till sig själv.

Men tänk om målet inte alltid behöver vara tillbaka?

För den människa som fanns där innan hade inte varit med om det du har varit med om nu.

Kanske vill du inte ens tillbaka till alla delar av henne.

Kanske var hon fantastisk på att få saker gjorda, men usel på att säga nej.

Kanske orkade hon väldigt mycket eftersom hon aldrig stannade upp och kände efter.

Kanske var kalendern full, samtidigt som hennes egna behov alltid hamnade längst ner på listan.

Kanske var hon stark.

Men kanske kostade den styrkan också mer än någon annan kunde se.

Då är det inte självklart att vägen tillbaka är den väg vi ska gå.

Kanske ska vi framåt istället.

Annorlunda betyder inte sämre

Det här är en av de saker jag önskar att vi kunde bli bättre på att påminna oss själva om.

Förändring är inte automatiskt försämring.

Att du inte längre vill leva i samma tempo betyder inte att du blivit lat.

Att du behöver mer återhämtning betyder inte att du blivit svag.

Att du inte accepterar sådant du accepterade tidigare betyder inte att du blivit besvärlig.

Att vissa relationer inte längre känns rätt betyder inte att du blivit kall.

Och att du har börjat prioritera dig själv betyder definitivt inte att du blivit självisk.

Kanske har du bara lärt känna dig själv bättre.

Kanske hör du sådant som du tidigare inte lyssnade på.

Kanske har du börjat förstå att ett hållbart liv inte handlar om att pressa kroppen, tankarna och själen tills de inte längre orkar protestera.

Det handlar också om att lyssna medan signalerna fortfarande är små.

Vi förändras på flera plan

För mig går fysisk, psykisk och spirituell hälsa inte att dela upp i tre helt separata lådor.

Vi är hela människor.

Det som händer i livet kan kännas i kroppen.

Det som händer i kroppen kan påverka våra tankar.

Det som händer inom oss kan få oss att börja fundera över vilka vi är, vad vi längtar efter och vad som faktiskt känns meningsfullt.

Ibland börjar en förändring fysiskt.

Ibland psykiskt.

Ibland kommer den därifrån som är betydligt svårare att förklara. En känsla av att något inte längre stämmer. Att vi har vuxit ur någonting. Att livet drar åt ett annat håll.

Oavsett var förändringen börjar behöver den få lov att finnas.

Vi kan inte kräva av oss själva att utvecklas och samtidigt förvänta oss att förbli exakt desamma.

Lär känna den du är nu

Istället för att hela tiden fråga:

Hur blir jag den jag var förut?

kanske vi ibland behöver fråga:

Vem är jag nu?

Vad behöver jag idag?

Vad tycker jag om idag?

Vad vill jag lägga min tid på?

Vilka människor mår jag bra tillsammans med?

Vad ger mig energi?

Vad tar mer än det ger?

Vad har blivit viktigare för mig?

Vad spelar faktiskt mindre roll nu?

Svaren behöver inte vara desamma som för fem eller tio år sedan.

De behöver inte ens vara desamma som för ett år sedan.

Och det är okej.

Du får ändra dig.

Du får växa ifrån saker.

Du får upptäcka nya sidor av dig själv.

Du får inse att något du en gång kämpade väldigt hårt för inte längre är något du vill ha.

Du får välja annorlunda idag än du gjorde då.

Det gör inte den tidigare versionen av dig fel.

Hon gjorde sina val utifrån den människa hon var och det hon visste då.

Och du gör dina val utifrån den människa du är nu.

Båda får finnas.

Du har inte tappat bort dig själv

Kanske behöver vi sluta leta efter den gamla versionen av oss själva varje gång livet förändras.

För du kanske inte har tappat bort dig.

Du kanske har vuxit.

Och växande ser inte alltid ut som vi föreställer oss.

Ibland ser det ut som mer energi, större drömmar och nya äventyr.

Men ibland ser det ut som att säga nej.

Som att gå hem tidigare.

Som att välja bort.

Som att inse att man inte längre behöver bevisa något.

Som att våga leva lite långsammare.

Som att prioritera lugn framför prestation.

Och ibland ser växande helt enkelt ut som att kunna titta på den man en gång var med värme, istället för längtan.

Hon tog dig hit.

Men hon behöver inte följa med exakt som hon var in i nästa del av ditt liv.

Du behöver inte bli den du var förut.

Du får sakna delar av henne.

Du får vara tacksam för henne.

Du får till och med sörja sådant som förändrats.

Men du får också vara nyfiken på den människa du håller på att bli.

För kanske handlar nästa kapitel inte om att hitta tillbaka till dig själv.

Kanske handlar det om att upptäcka att du har funnits här hela tiden.

Bara i en ny version.