Den här veckan har gett mig mycket att tänka på.

Vi har varit ute på semester och bott i tält. Regn har smattrat mot tältduken. Vinden har tagit i så att duken fladdrat. Marken har varit hårdare än någon madrass hemma.

Ändå har jag sovit.

Riktigt sovit.

Lugnt. Djupt. Vaknat utvilad.

Och varje kväll har jag somnat till koltrastens sång.

Men när vi kom hem igen hände något märkligt. Jag lade mig i min egen säng, med rätt temperatur, rätt kudde och alla bekvämligheter omkring mig. Ändå hade jag svårt att somna. Jag vaknade tröttare än jag gjort på hela veckan.

Det fick mig att fundera.

År 2020 gick jag in i en utmattning som förändrade mitt liv. Sedan dess vet jag att jag kommer att äta antidepressiv medicin resten av livet, även om jag i dag mår bra.

Men den här veckan blev en påminnelse om att vårt mående påverkas av så mycket mer än det som går att mäta.

I naturen händer något med mig.

Där finns inga notiser. Ingen känsla av att behöva hinna ikapp. Bara vinden, fåglarna, regnet, tystnaden och koltrastens kvällssång. Där verkar både kroppen och tankarna hitta ett lugn som jag ibland har svårt att hitta någon annanstans.

Jag tror att vi ofta pratar om psykisk hälsa som om den bara handlar om vad som pågår i våra tankar. Men kanske handlar den också om hur vi lever. Hur vi andas. Hur vi återhämtar oss. Hur ofta vi ger oss själva utrymme att bara vara.

För mig är det naturen.

För någon annan kanske det är havet. Musik. Trädgårdsarbete. Att måla. En vän att prata med. Eller något helt annat.

Jag tror att vi alla behöver hitta det där som hjälper just oss att landa.

Det här är inga svar. Bara en tanke som följt mig den här veckan.

Jag önskar att vi vågade prata mer om psykisk hälsa och psykisk ohälsa. Inte bara när allt har rasat, utan långt innan dess. Om de små sakerna som hjälper oss att må lite bättre. Om återhämtning. Om sömn. Om naturen. Om relationer. Om allt det där som kanske inte botar något, men som kan göra livet lite lättare att bära.

Samtidigt tror jag att det är viktigt att säga det högt: när sjukvården rekommenderar behandling eller medicinering ska vi lyssna på den kunskap som finns. Jag är tacksam för den hjälp jag har fått, och jag tror att vi behöver lita på att vården gör sitt bästa utifrån det vi vet i dag.

Men kanske finns det också plats för komplement. För det som vi själva upptäcker hjälper oss att må bättre. Inte i stället för vård, utan tillsammans med den.

Det som slog mig mest var egentligen inte att jag sov bra i tältet.

Det var att jag sov sämre när jag kom hem.

Hade jag somnat direkt och ändå vaknat lite trött hade jag kanske aldrig stannat upp och reflekterat över det. Jag hade bara fortsatt som vanligt. Men den här gången blev skillnaden så tydlig att den inte gick att ignorera.

Kanske behöver vi bli lite bättre på att lägga märke till sådana signaler. Att stanna upp ibland och nyfiket fråga oss själva:

”Vad är det egentligen som får mig att må bra?”

Jag tror att svaret ser olika ut för oss alla. Men jag tror också att det är ett samtal som är värt att börja föra, oftare och med lite mindre skam.