Jag tror att vi ibland ställer helt fel fråga.

När vi känner oro, sorg, rädsla eller ilska frågar vi ofta:

”Är det logiskt att jag känner så här?”

Och om svaret blir nej, börjar vi argumentera med oss själva.

Det där var väl inte så farligt.

Jag borde inte vara ledsen längre.

Jag har ju egentligen ingenting att vara orolig för.

Vi försöker övertyga våra känslor med logik.

Men tänk om själva utgångspunkten är fel?

Tänk om frågan istället borde vara:

”Det behöver inte vara logiskt att jag känner så här.”

För känslor har aldrig lovat att vara logiska.

Om de vore det skulle ingen av oss gråta till en film.

Ingen skulle bli rädd under en skräckfilm.

Ingen skulle känna glädje när huvudpersonen i en bok äntligen får sitt lyckliga slut.

Vi vet ju att det inte är på riktigt.

Vi vet att det är skådespelare framför en kamera eller ord som en författare har hittat på.

Ändå reagerar kroppen.

Pulsen ökar.

Ögonen tåras.

Hjärtat värker.

Inte för att situationen är logisk.

Utan för att känslor fungerar på ett annat språk än logik.

Ändå kräver vi ofta att våra egna känslor ska kunna förklaras.

Vi letar efter bevis.

Efter orsaker.

Efter något som kan rättfärdiga det vi känner.

Som om en känsla inte vore giltig förrän vi kan försvara den.

Jag har själv gjort det många gånger.

Jag har försökt tänka mig ur känslor som egentligen bara behövde få finnas.

Analyserat dem.

Vänt och vridit på dem.

Försökt hitta den logiska förklaringen.

Men ibland finns det ingen.

Och ibland behöver det inte finnas någon.

Det betyder inte att vi alltid ska lita på våra känslor. Känslor kan lura oss. De kan få oss att tro att ingen tycker om oss, att vi kommer misslyckas eller att vi aldrig kommer må bättre. Därför är det viktigt att ibland låta logiken hjälpa oss att fatta våra beslut.

Men det är en stor skillnad mellan att låta logiken styra våra handlingar och att kräva att våra känslor ska vara logiska.

För de är två olika saker.

Kanske skulle vi må lite bättre om vi slutade fråga:

”Är det rimligt att jag känner så här?”

Och istället sa:

”Okej… det här är vad jag känner just nu.”

Inte för att känslan alltid har rätt.

Utan för att den finns.

Och först när vi slutar bråka med den kan vi börja förstå den.